Mannen i den grå rocken

Mannen i den grå rocken tänder en cigarett och tittar mot trappan som leder upp till restaurangen. Han tar ett djupt bloss, blåser ut röken och kastar förstrött en blick på sin armbandsklocka. Tre timmar, tänker han, och lutar sig återigen mot väggen bakom sig.

Mannen fördriver tiden med att betrakta förbipasserande i folkvimlet; från sin plats har han god sikt över den stora vänthallen och han finner det både underhållande och rogivande att följa de många scener som spelas upp för honom. Han får syn på en liten flicka — högst fem år gammal — som med sin mamma är påväg mot incheckningsdiskarna. Mamman ser sig bekymrat omkring och stannar till gång på gång, sökande med blicken. Hon drar en stor, otymplig koffert bakom sig och den lilla flickan ser trött ut och verkar inte alls vara på humör att resa. Det ser högst besvärligt ut. En liten korpulent herre i övre medelåldern, välklädd och med ett snällt ansikte stannar till och frågar mamman någonting; man kan undra vad, för hon blir rasande och skriker åt honom att lämna henne i fred. Sedan griper hon efter dotterns hand och lämnar med bestämda steg platsen där det snälla ansiktet är utbytt mot en förkrossad min. Med vaksamma ögon halvt dolda under hattbrettet följer mannen i den grå rocken den upprörda kvinnan när hon banar sig väg genom folkmassan och fram till incheckningsdisken.

Tiden går. Mannen i den grå rocken väntar. Han ser hur personalen på serveringen bredvid restaurangen ihärdigt arbetar med att plocka och torka och ställa iordning efter gäster som nu är påväg någon annanstans — klirrandet av bestick mot porslin ljuder konstant över sorlet i vänthallen; en plats blir ledig, en ny gäst slår sig ner, lämnar sin beställning till en artigt leende servitris, blir serverad, äter, betalar sin nota, väntar en stund som för att samla nya krafter, lämnar några mynt i dricks och ger sig av igen. Någon tappar en låda med bestick och skrällen som ekar mellan betongväggarna i den höga byggnaden dröjer sig kvar länge, nästan för länge.

Mannen i den grå rocken slänger ånyo en blick på sitt armbandsur varefter han långsamt och metodiskt, utan att släppa havet av människor med blicken, sträcker sig efter sitt cigarettetui i rockfickan, söker med fingrarna efter en cigarett och upptäcker till sitt stora förtret, att där bara finns en kvar. Han tänder den och röker med andakt. I ögonvrån uppfattar han en hastig rörelse men reagerar för sent. Med ett duns och ett brak slår någon eller någonting in i sidan på honom. Hatten rullar en bit över golvet och inte långt därifrån slår den nyss påbörjade cigaretten i marken och trampas till obrukbarhet av brådskande fötter. Hattlös synar mannen i den grå rocken parveln som var orsak till kollisionen, och som nu ligger framför honom på golvet i en spretig hög.

»F'låt herrn«, hörs en ängslig röst från högen.

Mannen ska precis till att hjälpa pojken på fötter när han får syn på det han väntat på. Han plockar brådskande upp sin hatt och slänger några snabba, misstänksamma blickar omkring sig; har han blivit förd bakom ljuset? Han rör sig med raska men försiktiga steg mot utgången.

En taxi lämnar stationsområdet. På behörigt avstånd följer en annan bil efter; i den täta trafiken är det nästan omöjligt att avgöra om man är förföljd.

De båda bilarna arbetar sig genom staden och så småningom mattas trafiken av; träd, öppna, gröna ytor, välansade villaträdgårdar och en spridd, låg bebyggelse dominerar landskapet omkring dem. Förföljaren ökar avståndet. Det är svårare att undgå upptäckt på villaförortens luftiga vägar.

Taxin tar av på en mindre gata och letar sig fram till en av villorna där den stannar vid uppfarten. Mannen i den grå rocken tvekar först. Men han kan inte stanna nu, han är alldeles för nära. När han långsamt, men inte för långsamt, passerar taxin försöker han registrera så mycket som möjligt. Chauffören stiger ur bilen och rör sig mot bagageluckan. Passagerardörren öppnas. I backspegeln ser mannen i den grå rocken hur passageraren, en kvinna i fyrtioårsåldern, tar emot sitt bagage. Han kör obemärkt in till trottoarkanten och stänger av bilen. Backspegeln är liten men ger ändå en förhållandevis god sikt. Chauffören får betalt och ger sig av, och kvinnan går upp mot huset med sin packning, en resväska med hjul och ett antal mindre väskor över axeln. Mannen i den grå rocken skrider till handling.

När hon får syn på honom är han redan halvvägs upp för trappan till entrén. Hon har precis fått tag i nyckeln till ytterdörren.

»Nej men...«

Hon tittar förvånat på honom.

»Jag trodde inte...«

»Välkommen hem.«

Mannen i den grå rocken räcker med ett leende fram en stor bukett blommor.

»Du är för gullig. Men... vad är det för kläder? Har du varit ute och spanat igen?«

Hon tvekar ett ögonblick.

»Har du följt mig ändå från stationen?«

Hennes röst rymmer uppriktig förvåning, men också skeptisk tvekan, som om hon redan visste svaret men inte ville tro att det var sant. Hon spänner ögonen i honom men lyser snart upp. Hon skrattar.

»Du är oförbätterlig!«

De försvinner in i huset med packningen, hand i hand.