Malte reflekterar

Vissa porttelefoner är riktiga telefoner, något som jag aldrig förstått vitsen med; det känns som om man utnyttjade fel teknik för att uppnå sitt ändamål. Jag antar att motiveringen till teknikvalet är att kablar redan är dragna till alla bostäder och lokaler i en fastighet, och att man på så vis undslipper en installationskostnad. Men hur mycket tjänar man egentligen på det i det långa loppet? Tillkommer det inte en kostnad varje gång någon ringer på? Dessutom är gränssnittet bedrövligt, åtminstone hos de riktiga porttelefoner jag har använt; för att släppa in någon lägger man helt enkelt på luren; vill man inte släppa in dörrknackaren i fråga måste man vänta ut växeln (eller vad man nu ska kalla den).

Hur som helst, alldeles nyss ringde det i vår telefon. Ja hallå, svarade jag som jag brukar. En kort tystnad följde som strax bröts av den välbekanta porttelefonmelodin. Porttelefonen i vår fastighet använder sig inte av telefonnätet.

Kan du släppa in mig, frågar en dam i andra änden. Jag kontrar med att fråga var någonstans hon befinner sig. Senast igår var det någon som ringde och ville släppas in i en port på en gata borta vid Röda Sten. Efter en mycket förvirrad dialog får jag till slut reda på att personen står på Adolf Edelsvärds gata 12. Vid tillfälle ska jag ta reda på värden för fastigheten och meddela honom eller henne att porttelefon är felkonfigurerad.

Jag kan inte undgå att förundras över att man kan ange vilka nummer som helst i dessa porttelefoner.